lördag 18 april 2020

Älskade Vomb!

Detta är en hyllning, en kärleksförklaring till Vombs ängar! Till alla de som kämpade en gång för att få behålla denna lilla rest av det som en gång var så mycket bättre!

Vit stork häckar åter på Vombs ängar, låt oss erkänna att det känns lite konstlat, det är liiite djurpark över det, men du, som går där, stolt pappa, letande liten godbit att kanske servera den väntande honan på boet, du är förlåten! Det är vårt fel att det blev som det blev en gång. Vi försöker ge tillbaka!




Gulärlorna! Dessa våtmarkernas färgklick, fröjden i ögat!

 Stängslens betvingare!




Rödbenorna, ständigt födosökande om de inte rastlöst, stressat flyktspelar för att locka honor, eller hota hannar. Där rödbenor finns, finns livet!

Puss älskling!

Gravänder!

Den tyste riddaren, brushanen! Kung Arturs vapendragare som utkämpar  ljudlösa tornerspel om tarktens vänaste mör. Än står han ensam, väntande på sina fränder.



 Det kan inte var bättre! Den tidiga ottans minusgrader stiger med solen, som värmer nacken, skänker njutning! Fingertopparnas frusna stickningar mjuknar, veknar, ger lust till liv....

Storspovarnas bubblande, jublande, lustfyllda drillar har ljudit hela morgonen. Det kräver energi, ängarna är fyllda, generösa till den hungrige.



Tofsvipan, denna luftekvilibrist, i våren bär den glädjen, men också nervositeten, den ständiga bevakningen av revir, grannar, fiender, allt.....

De vitkindade gässen, de hör liksom inte hemma här.... nu.... de är gäster.... vi andra bor här.... vintern är över....vi längtar liv....det gör också de, men långt norröver, bidar känslan när tundran blir levnadsklar....till dess Koltjinis hästhagar...

 I Vombsjöns morgonljus ligger skäggdoppingparet och börjar sin dag....


En tranfamilj som fortfarande håller samman och inte splittrats inför häckningar låter sitt missnöje över att störas ljuda, starkt, som den kränkte har rätt att låta.

Vi går med sinnet fyllt
att tolka ut i tungan stund
glädjen, ljuden, detta liv
hur allt förgyllt
trängt undan mänskligt kiv
vi kommer snart
att åter fylla själens syre
med liv, ditt liv, natur
Älskade Vomb! Tack!

fredag 10 april 2020

Långfredag 2020


Påsken 2020, denna underliga påsk. Konstrundan inställd! Social distansering är modeorden! Stockholmare avråds att komma hit! Coronavirus! Smitta!
Då tar jag min tillflykt till strandängen mellan Simrishamn och Brantevik tillsammans med min trogna morgonkamrat Casilda.

En sädesärla blir första fotooffret. Den sitter piggt kvittrande på en ännu ej solbelyst takås.

 Silhuetten i morgonljuset kunde vara en vråk, men visar sig tillhöra en ringduva!

Men steglitsorna har snällt satt sig på rätt sida om mig i förhållande till solen. Är det någon som kan pigga upp mig så är det dessa, ivrigt kvittrande, alltid energiska i allt de företar sig. Kul början på morgonen!


Kohagen är en älskad plats för Casilda. Här har vi sett grävlingar slåss, här skuttar en och annan hare upp. En bra lokal för passerande trastar inte minst, här har jag sett alla de vanliga, dubbel-, ring-, rödvinge-, tal- och förstås koltrast.


Det finns också en flora som glädjer under promenaden, pingstlilja....

.....påsklilja ....

....som ibland tar skydd under taggiga björnbärsgrenar....

....scilla...

Det är den underbaraste tiden på året nu, allt fullkomligt exploderar av sin inneboende växtkraft.

Vackra orkidéer i form av de blommande pestskråpen!

Fyra fågelarter är verkliga karaktärsfåglar i hagen, gransångare, järnsparv, koltrast och den ännu inte anlända stenskvättan. Här hämpling.

Nu har vi kommit genom hagen och tagit oss ner på strandängen. Det ligger en morgonsolsaura runt Casilda som är minst lika lycklig här!

 Det är en fantastisk morgon! Ingen vind. Det kluckar lätt när de knappt märkbara vågorna slår in mot strandstenarna.







 Vi sitter en stund på en sten och bara njuter. Det första mötet med andra människor...

.....genast blir Casilda på alerten!



 En revirhävdande knölsvan passerar för fulla segel.....

....en sädesärla genomsöker noggrant och metodiskt varje centimeter där hon går fram....

....en gråtrut står lojt "gaggande", lite nyfiket beskådande oss....

....och iväg simmar inkräktarna! Det var en femminuters inblick i livet på strandängen, där vi satt på en sten, socialt distanserade!

 Medan kråkan, allerstädes närvarande, kollar oss, vandrar vi vidare.

När jag går ner på knä för att ta ett foto.....då blir detta motivet...det måste undersökas varför husse ska göra något här.....

.....jaså, bara blommor....

...jag tar en bild till, men märker att även här har jag Casilda i motivet....

....det var så här jag tänkte mig det skulle vara! Hunden, ja, vad gör man? Den får vara med!



Vår nationalfågel, koltrasten! 
En morgon för några veckor sedan fick jag för mig att räkna koltrastarna under promenaden. Jag kom till 29!

 Gravänder



Grågässen tar sig precis lagom för att fortsätta reta Casilda, som alltid stannar vid magdjupt!

Vit- och gulsippor

Gulsparv, en av våra vackraste fåglar!

Slånen har börjat sin blomning

Vårlöken däremot börjar närma sig slutet av blomningen.

Ringduva

Järnsparv får göra avslut....

.....idogt filande på sin ganska enkla sång!
 Det var några bilder från en morgonpromenad på Simris strandäng och den intilliggande kohagen!