Min tanke med dagen är att åka till Risteören och se om det är några vadare. När jag kommer dit är det högvatten och de få vadarstränder som brukar vara här är satta under vatten. Jag känner att det är högsommar. Luften är varm. Praktikt taget vindstilla. Det kommer några små ejderflockar och drar förbi.
De få, små vågor som havet åstadkommer bryter mot stenarna i stranden.
Det vilar en mogen andlöshet över morgonen. Precis som om året (om det vore fysiskt) drar ett tungt andetag, konstaterande, jaha, det var det! Produktionsperioden, våren, försommaren, är över. Naturen har gjort sitt för i år! Nu börjar återhämtningen inför nästa år.
Att det finns en rörelse i havet märks bara här, där det bryter mot den osynliga stenbarriär, som ligger strax utanför stranden!
I det allra lugnaste vattnet drar lite gravänder fram med sina ungar i släptåg.
Skrattmåsar, dessa sällskapsälskande fåglar, lever hela sina liv i sällskap! Häckar, föder upp ungar, tätt, tätt samman. Liksom nu, söker föda i detta stora hav, något hundratal, tätt, tätt samman!
Morgonen rodnar lite när svanar passerar.
Sädesärla, förknippad med de första vårögonblicken, när de vippar fram bakom böndernas plogar, är för mig en strandfågel. Det finns ingen strand utan sädesärlor!
Lika givet är det att se denna piggt springa omkring på gräsmattorna i staden, eller som här, på gräsmattan som rullas ihop och säljs i metervara.
Men när jag besöker rörhönorna får jag det glada beskedet att årets häckning varit framgångsrik, fyra ungar har paret med sig!
Fötterna är nästan lika stora som kroppen. Det är inte lätt att hantera.
"Men du, morsan, vad sa du nu? Gick det att äta de här små maskarna?"
Ormvråkarna som varit fullt upptagna med barnuppfödning, börjar synas sittande och spana efter ätbart lite lugnare är den forcerade ungtiden!
När jag kommer hem hör jag fortfarande sånglärksången rullande över åkrarna! Kanske kan det bli en kull till!
