Trädet....

Kanske var detta skillnaden: han var ett träd

Han ägde det största: han ägde tid att växa, 

att vända sina blad mot solen, att vända dem ner

skyddande gräset vid sina trofasta fötter.

Han ägde tid att kröka sin rot runt stenen

grubblande, sökande sin långsamma väg,

tid att hårdna, tid att bredda sin krona

medan fjärran somrar bidade i hans bark.

Hur skulle detta träd förstå en ört?

En ört vars snabba sommar förblev en enda?

                                              Solveig von Schoultz

Det går inte förhindra att dikter och upplevelser binds ihop. När jag ser trädet och i bakhuvudet minns någon diktrad som jag sedermera söker upp på det allsmäktiga NÄTET.

Jag är åter vid Gislövs Stjärna. De öppna markerna runt Stjärnan. Denna vidunderliga frihet!

 Lite malplacerad kanske. Den senaste snön föll väl här för två år sedan!

Liksom på många andra ställen är det stenbrott i hällmarkerna, nu vattenfyllda....

....till fromma för alla grodor. Nu ekar grodleken, dovt men långtljudande, även klockgrodorna har börjat så smått.

Stenskvättornas oro visar att de, nyss hitkomna, redan är på väg till häckning.

Luften är redan välfylld av ljud. Lärksång, löv- och gransångare, hämpling, grönfinkar och genom allt hör jag klockgrodorna. Från lunden intill en ljudmatta av trastar, duvor, mesar!

Gulsparvhanen lyser i busktoppen sjungande sin "räkna till sju-visa".

Så blir jag stående förundrad, vad är detta?

Allt får inte sin förklaring, men det stimulerar till efterforskning!