Detta är en vy jag inte kan se mig mätt på. Tommarpsån vid Gisslinge broar. Historisk mark! I tusentals år har människor vandrat här, låtit sig njutas av åsynen av den sakta rinnande, meandrande ån.
De stilla betande djuren förstärker intrycket av frid, fjärran från det stressade "måste ha"-samhället som vi lever i.
Jag har ingen brådska. Jag stannar upp inför Glemmingebrostenen med sitt yxhugg som i någon forntid delat det väldiga flyttblocket.
En grå flugsnappare tittar rödhakepiggt på mig där den sitter på en stolpe, lugnt inväntande rätt tillfälle att dra iväg söderut. Kommer den åter att sitta här, en jublande vårdag i maj?
Vid havet sitter storskarvar, redo att ta ett nytt nappatag med havet för den dagliga fångsten av lagom stora fiskar att njuta dagen med. Storskarv är den enda sjöfågel som saknar körteln de använder för att smörja in fett i sina fjädrar så de ska tåla vatten. Därav de timslånga vingtorkande stenstunderna!
De omfamnas av havet, tånglukten, och gråbon som står i blom i den karga havsstrandsmiljön.
Kalkugnarna i Östra Torp har kallnat och stillnat, överlåtande kalkbehovet att stillas av andra mycket större, mycket hungrigare industrier. Än lever dock Ojnareskogen! Tack att du finns!
I skogen står den gröna bokskogen i bjärt kontrast med röd, barrig granskog.
Det drar en vind genom skogen, det rasslar av boklöv och det torra fjolårslövet, fina mesläten skapar liv.
Då kommer de, kungsörnarna, glidande på mäktiga vingar. Inte ett vingslag! Ringduvor yr upp i skräckfylld flykt där de kommer. De drar förbi! Lämnande mig med en varm känsla i kroppen..
Låt dem få leva, de är ju så sköna....
Den grafiska konsten har mycket att hämta i de Österlenska markerna. Det finns även en skönhet i mötet mellan den moderna teknologin och kulturarvet, här i form av den så skånska allén.
Även fasaner har rätt till en privat vrå att koppla av i!
Vet den om, fasantuppen, att han mest kommit till för att jagas, av skjutgalna människor som inte nöjer sig med lerduvor, eller av en hungrig kungsörn. Är det vad jag ser i ögat när den möter mig med blicken?
Jag tittar på fårflocken. Är det inte sinnebilden av frid, lugn och ro? När jag vänder mig om kommer ett lamadjur lugnt springande på vägen. Ingen människa i närheten. Lugnt och stilla springer den ner i dikeskanten för att komma runt mig och bilen och fortsätter bortåt grusvägen. Häpen glömmer jag fotografera!
Kalla det Änglamarken om du vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar