Åsynen av en örn, inte minst den mäktiga havsörnen, väcker alltid en varm känsla i hjärttrakten på en fågelskådare. Men ibland är ögonblicket när vi möts inte så perfekt. I ögonvrån tyckte jag mig se något gå ner bakom denna höjden.
Jag bevakar i kikaren och ser något skymta över kanten....
....och visst, det är huvudet på en havsörn som skymtar. Jag sitter en kvart i väntan på att örnen ska visa sig bättre. Med jämna mellanrum sticker den upp huvudet och kollar in mig. Det är minst tvåhundra meter mellan oss, men örnen håller ordentlig koll på mig. Plötsligt ser jag vingtoppar visa sig över den lilla höjden och så ...borta!
Jag rör mig i området och lite senare, i ett rejält motljus ser jag klumpen i trädet....
....där är den igen....men fortfarande långt borta och i ett ljus som gör att jag inte ser några färger!
Men silhuetten talar sitt tydliga språk!
Ibland, rätt ofta, är det så man ser örnar!
Men även detta värmer en fågelskådare som varit med sedan havsörnen i stort sett var utrotad i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar