Välkomna att låta oss ta hand om er! Den lilla staden med Sveriges största fiskehamn! Med en underbart lång sommarperiod, med historien ristad i berg och kyrkor, med hav och land i en sällsam enhet!
I hamnen ligger en ejder, en hane, som har eklipsdräkten på sig. Alltså den har lämnat den vackra vårdressen och förbereder sig för en lugn tillbakadragen höst och vinter!
Simrishamns första namn var Svimraros som kan betyda "oset" d.v.s. mynningen till ån, Svimber, som rinner långsamt. Ån är Tommarpsån kring vilken den vikingatida bebyggelsen växte upp.
Staden utvecklades från ett vikingatida mindre fiskeläge som troligen under 1200-talet fick sina stadsprivilegier
och slog ut Tumathorp (idag Ö Tommarp) som centrum i sydöstra Skåne. De stora sillfångsterna var orsaken till platsens ökade status. Notera att för oss Simrishamnare är detta en sill, inte en allmän fisk!!!!
1123 lade den norske kungen Sigurd Jorsalafarare till med 300 skepp utanför Svimraros för att härifrån, som hämnd, göra plundringtåg mot den danske kungen Niels stad Tumathorp, ca 1 mil väster om Simrishamn. Detta är första gången platsen nämns vid namn. Från tidig medeltid, nämns för första gången S:t Nicolai kyrka
i en urkund år 1161. Murarna är uppmurade av hallasten från ett närbeläget stenbrott. Tornet som är uppfört först på 1500-talet, reser sig med sina trappgavlar och ter sig mäktig mot de låga husen. Kyrkan har varit ett riktmärke för sjöfararna och det är inte konstigt att kyrkan har fått sitt namn efter havets skyddshelgon S:t Nicolaus, fiskarnas och barnens skyddshelgon.
Den som har åstadkommit att kyrkans fasad är i grå sten och inte putsad är Carl Milles som vistades i staden och fick de beslutande att ta bort putsen och låta naturens härliga grå stenar framträda. Han övertygade de styrande genom att som gengäld skänka två statyer till staden. De finns på platsen framför kyrkan,
1800-talet påbörjades en ny storhetstid. Skeppstrafiken tilltog och Simrishamn tillsammans med Brantevik blev några av de hamnar som registrerade flest fartyg. Järnvägen Österlenbanan fick sin ena ändstation i Simrishamn. Även fisket, en annan huvudnäring, utvecklades rejält under dessa år. Trots detta dröjde det till sekelskiftet 1900 innan en riktig hamn där fartygen kunde angöra byggdes. År 1914 fick staden elektrisk gatubelysning. Kraftiga stolpar av vinkel- och plattjärn sattes upp i alla gator och gränder. Alla stadsbor tyckte nog inte om att se det spindelnätet som klädde himlen, men det blev ljust om nätterna. De gamla gatlyktorna försvann. Många har uttryckt saknad över de gamla gaslyktornas försvinnande och vissa menade att det hade varit bättre att elektrifiera gaslyktorna.
Staden utvecklades långsamt i likhet med övriga Österlen. Bortsett från läderfabriken i kvarteret Valfisken (numera stadsbibliotek), hamnen, fisket och diverse lantbruksföretag utvecklades inga andra större industrier. Efter andra världskriget har staden blivit ett centrum för turismen på Österlen och är något av "Österlens huvudstad" vilket borgat för att det skett förhållandevis få rivningar av den äldre bebyggelsen i staden jämfört med många andra svenska städer. Pendlingen till Ystad har blivit alltmer omfattande under senare år.
Allt detta hämtat från Wikipedia, nja, inte riktigt allt!
Så här ser en "riktig" Simrishamnsdörr ut med rosetter och romber!
Från början Gästgiveri, numera privatbostad.....
....och här en ria för att torka och svavla säd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar