Det är den magiska natt i maj när jag vandrar sakta mellan Simrishamn och Brantevik. Jag väntar till den absolut första strimman av sol. Natten övergår i gryning. Fågelsången fullkomligt överväldigar mig.
Jag är inte först! En ensam seglare har redan hunnit ut på havet. Den går för motor, vinden är för svag för att driva en segelbåt.
Fiskarens nätställningar står tomma. Jag räknar fåglar på sträckan mellan Simrishamn och Brantevik. Det är min ursäkt att ta mig upp i natten, möta denna vidunderliga stund.
Två kilometer av njutning. Näktergalar sjunger oavbrutet. Svårt skilja den ene från den andre. Rosenfink har kanske starkaste fästet i landet här på Österlen.
Tornfalken jagar jag upp, tvingar ut den på en ryttlande flykt över strandängen, jagande dagens första byte.
Jag blir så uppfylld av ljuset, fågelsången, naturen. Det är dessa stunder som är värt att leva.
En krass beräkning far genom huvudet. Var 110:e m en näktergal! Var 400:e en rosenfink!
Kvart i fem möter jag en ung kvinna på cykel. På väg hem? På väg till jobbet? En hand på styret, den andra hållande en mobil fotograferande denna uppgående sol.
Precis i stunden går det oändligt sakta. Morgonen, solen kryper fram, fågelsången ekar, prutgäss sträcker över, ett helt band med det sjungande ljudet från knölsvanvingar drar förbi...
Trots alla dessa ljud av fåglar är det stillhet, ro, njutning.
En hare genomför en sorts handklappning som ingår i uppvaktningsceremonierna. I stillbildskamerans frusna ögonblick blir det en stilla bedjan
I morgonljuset blir kon och dess kalv förgylld.
Morgonen går sakta över mot dag. Än ligger dimmorna över den lilla sjön...
....en gulärla tittar upp från sitt tillhåll i rapsfältet...
....inte en krusning stör! Det är morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar