Det kunde varit en bild över ett norrländskt deltalandskap. Men det är bara Tommarpsån som försvinner in i ett dimmigt vinterlandskap.
Det dimgrå landskapet påverkar jag i databehandling av bilderna så kontrasterna ökar, men kamerans förmåga att fånga detaljer förändras inte. Det som finns där borta är fördolt i dimman.
Jag hör knölsvanvingars sjungande någonstans över mig. Ser inget. Bara det starka sjungande ljudet som sakta dör bort.
Kanske är det sällsyntheten i den kraftiga dimman som gör att jag, trots gråheten, tycker om den.
En röd, diffus, husgavel i träddungen blir till den enda lilla färg som bjuds. Allt annat grått, vitt och svart.
Även det bruna fjolårssgräset bjuder på lite dova färgtoner innan dikesväxtligheten försvinner ur synfältet.
Stramt, koltecknat, vackert!
"Allt är mitt och allt ska tagas från mig"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar