Ursprunget till museijärnvägen är två järnvägssträckningar, Tomelilla - Brösarp och Gärsnäs - Sankt Olof. Banorna var klara strax efter sekelskiftet. Efter varierande framgång, men hela tiden en ganska tynande tillvaro lades järnvägen ner i slutet av 1960-talet. 1969 bildades den förening som alltsedan dess driver museijärnvägen mellan Sankt Olof och Brösarp.
Stationen i Brösarp, också den, med den 50-talsstuk som jag känner från barndomen, med biljettlucka, personvåg och här köper vi de smutsgula biljetterna för vår resa.
Visst blir det nostalgikänsla när man närmar sig det pysande och rykande ångloket. Det finns många barndomsminnen förknippade med ångloksresor. För mina barnbarn blir det mest en lite pittoresk upplevelse, en liten parentes under sommarvistelsen hos mormor och morfar.
Så äntrar vi 3:e klassvagnen!
Så bär det iväg, Ravlundabro, Vitaby och....
....så är vi framme i Sankt Olof.
Jag undrar hur ofta det var så här många resande från Brösarp till Sankt Olof när banan drevs "på riktigt".
Även stationen i Sankt Olof ger en nostalgikick.
Personvågen med viktbiljett, viktigt!
Stinsen vinkar avgång med den gröna spaden, konduktören klipper sitt hål i biljetten, det ryker utanför fönstret..
Resan tar 40 minuter.
40 vackra, något skakiga och slamriga, minuter men tar mig 60 år tillbaka i tiden.
Heders åt föreningen som håller detta igång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar