Världskråkan!

Gårdagens vårliknande väder har förbytts i en snål vind och ett drypande vått, smått regnande.

Nyponen har ersatts av silverklara vattendroppar.

På  livbojen har dagens enda strandens väktare, kråkan, slagit sig ner.

Kråka, Corvus corone cornix, promenerar i strandkanten. Den går "inför med tårna" konstaterar Erik Rosenberg i sin Fåglar i Sverige. Han konstaterar också att kråkan levererar många boplatser till rovfåglar som gärna övertar gamla kråkbon för sin egen häckning.

 Sverige borde vara hennes älsklingsland! Att kråkan trivs underbart i gamla Sverige, det är uppenbart. Vad vore svensk landsbygd utan kråkan? Det är Kai Curry-Lindahl som säger så i sin artessä i Våra svenska fåglar i Norden!

Jag konstaterar bara att en uppskattning av beståndet i mitten av 1970-talet på 400 000 par har dragits ner till 180 000 i den senaste av SOF:s skattningar. Utarmningen av de svenska jordbruksmarkerna ses som en förklaring!

 Den grekiske guden Apollon brukade uppträda i skepnaden av en kråka! Hos Comoindianerna lever en saga där två kråkor hängde upp solen på himmelen! Häxor kunde uppträda i kråkgestalt och vid självmordsgravar såg man dem ofta pratsjukt församlade!

Olov Tryggvasson i Havamal tog tydor av hur kråkan stod då han först såg henne för dagen: stod hon på höger ben varslade hon lycka. på vänster ben varslade hon olycka. Allt detta hämtat ur Tillhagens Fåglarna i folktron.

Jag är världskråkan

jag sliter upp mitt duniga bröst

också en kråka har dun närmast sitt hjärta

kärlekens, lustens och de milda drömmarnas dun,

den vilda flyktens.

Längst därinne en död råtta

fastän död

den enda levande kvar i ett bo

jag redan skövlat.

                                                  Lennart Sjögren