Havet, efter hantverkarna!

Hantverkarens verktyg har tystnat. Köket är nytt, det nötta är borta. Lådorna gnisslar inte längre. Badrummet har bytt skepnad.

Skön är tystnaden, vi är överens, Lisa och jag.

Vi tar vägen ner mot havet. På långt håll hörs bränningarna. En prutgåsflock drar över. Trutskrik. Ejdersträck, gång på gång. Hav och himmel smälter samman i ett dimmigt fjärran.
 

 

Det är en stillsam stund. Vi sitter på stranden. Utom bränningarna, tyst. Som så ofta tränger Dan Andersson fram i tankarna. Någonstans i bakhuvudet vet jag att han skrivet något om havet. Jag hittar:

 

 

PÅ HAVET

 

Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner
så tagen mig, kväven mig, vänner, vad viljen I mer?

 

De dagar av kärlek och sånger bland grönskande trän
ha likt er mot aftonens fredliga land rullat hän.
O, vore den mark dit jag hemlös och irrande går
så sval som den bränning som snövit mot hällarna slår!

Jag är på ett fartyg med bristande master och bord,

att krossas när döden har sagt sitt förlossande ord.

En broder till natten där sjöarna slickande slå

jag ville på upprörda vatten se frälsaren leende gå.

 

Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner,
nu bären, nu blåsen mig bort där mig ingen i mörkningen ser!
Nu lysen och fradgen bland mulnande holmar och skär
och visen mig vägen som långt ned i tystnaden bär!

 

Jag suges och drages och törstar och längtar till er,

ni vågor, som sjunga om kvällen när solen går ner

 

 

 

Vi går hem. Grönsiskor kvider i luftrummet över oss. Några råkor pratar högljutt från ett hustak. Rödhakar knäpper.

Väl hemma väntar ett nytt kök, tyst!