Vårkväll på rusiga ängar - en lustarnas jäsande kväll!

 

Klockan är 23.00.

 

Jag gick ut för kvällspromenad med hunden och möttes av ett helt otroligt fågelsträck. Det är varmt, ett nyfallet regn har fuktmättat luften. Det luktar vårjord.

 

Luften vibrerar av ljud från sträckande fåglar. Storspovdrillar rullar från en becksvart himmel. Kricka, en strandskata, kanske fler, jag ser inget. Ljungpipare, en tickande taltrast, rödvingetrastar, grågäss. En flock vitkindade gäss flyger så nära att jag hör vingbruset uppblandat med deras kackel.

 

Det är svårt att gå in, det känns som om hela himlen är fylld av fågel. Fiskmåsar och gråtrutar hör till det som kan höras här ibland, men i natt är de också mer aktiva, uppfyllda av vårruset.

 

Tofsvipa utifrån åkern, kvidande, deras trumlande vingslag hörs. Nu har ljungpipare slagit ner på åkern och låter sitt vemod ljuda i natten.

 

Vilken upplevelse!

 

Det måste varit nätter som dessa som Dan Andersson ber om i sin Vaknatt

 

 

I kvävande vaknätter ändlösa långa,
när minnen sticka som retade bin,
jag ber om en vårnatt igen av de många,
som eldat mitt blod till ett brinnande vin.

 

Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,
en enda - en lustarnas jäsande kväll!
En handfull av eldgräs från vildsådda sängar,
en sängplats av mossa på Vagnbergets häll!

 

Bakom mig gå vallarevisorna höga,
och hos mig är ingen och ingen mig ser.
Förbrunnet är det som har tröstat mitt öga,
och längesen är det som solen gick ner.