Christinehof och dess ekopark en gång till

Detta, kommer ni märka, är en kärleksförklaring till bokskogen över huvud taget, och till bokskogen i Christinehofs Ekopark i synnerhet.

 

 

Christina Pipers verk. Ett representationsslott som aldrig har bebotts. En anledning är/var  att det inte finns någon uppvärmning i slottet. Christina själv bodde på Krageholm. Nu är det representationsslott för Högestad fideikomiss och här har man förutom slottet skapat Christinehofs Ekopark. Ett 1000 hektar stort inhägnat område helt öppet för allmänheten.

 

 

Det är en fantastisk höstdag. Några grader kallt. En gammal bokstubbe står rimfrostprydd i morgonsolen.

 

 

Nu lyser boken rostfärgad. Klorofyllet är uppätet. Vintern nalkas. Boken är beredd.

 

 

Borstakärret ligger tömt. Karpen som tagit överhand ska tas bort. Målet är bättre livsbetingelser för inhemska arter.

 

 

En död bok med mer liv än när den lever.

 

 

I solljuset glöder fortfarande boklöven mot den klarblå hösthimlen.

 

 

Andrarumsfältet kännetecknas av de oändliga åsar som isälvarna bildat vid avsmältningen under senaste istiden.

 

 

Det är så vackert!

 

 

Det är fortfarande kallt. Men bara i det skuggiga ligger frosten kvar.

 

 

 

Bokskog, första maj!

 

Du skog, när blåser majvind i din höst?

                                                        Så litet i de torra lövens matta
                                                 som inger tröst. Och ändå nog som tröst.
                                                     En gud är sömnig, måste övernatta

innan han kommer till sin helgedom.
Som flickan bär den gyllne medaljongen
på barmen. Om den öppnas är den tom.
Men bilden är på väg och fågelsången.

 

                                                                                                 Hjalmar Gullberg

 

 

 

Att vandra här, idag, i denna stund, ta in, njuta, se konstverket. Det är stort! En korp låter, forntidslikt.

 

 

Denna röda matta av fallna löv. Bokens bästa försvar mot inkräktare. Jag går i tjocka lager av prasslande löv.

 

 

Tätt, tätt står stammarna

 

 

Det öppnar sig åter mot Borstakärrets tömda vatten.

 

Att gå i skog.
Att smyga som på tassar över marken,
där den är skymningsmjuk.
Att luta sig mot trädens ryggar.
Att spegla sig vid månsken i en tjärn,
att känna hur det tunna vattnet skälver på ytan.
Att se högt över grenar vita Aftonstjärnan.

 

                                                                                                        Bo Setterlind